Dream, plan, do

Är du en långtidsplanerare? Är JAG det? Det är oklart. 

Det kommer upp ganska regelbundet när jag träffar entreprenörer (och andra). Planering. Femårsmål. Delmål. 

Jag erkänner. Bara ordet ”plan” får mig att känna ett slags… nej, det där är inte jag. Men så när jag tänker efter så planerar och tänker jag ju framåt mest hela tiden! 

Så vad är grejen? Varför känner jag mig som en människa som inte vill (faktiskt) lägga en plan? På papper. 

Möjligen handlar det om att jag känner som om jag då måste hålla mig till precis den planen och vid det här laget så vet jag att hela tillvaron kan förändras totalt. Helt oväntat, när som helst. Både till någonting bättre och någonting sämre. Men jag anser att vi lever i en illusion om att vi kan ha kontroll. Sådär, på riktigt. 

Och så känner jag mig instängd och begränsad om jag bestämmer mig för en specifik plan. Är inte det lite konstigt? Som om bara att uttala att ”dit ska jag” så innebär det att jag inte kan få gå en annan riktning om något annorlunda och bättre dyker upp. Och det är ju nonsens förstås. Jag har ju ändrat riktning mer än en gång i mitt liv. Verkligen gjort riktiga u-svängar! 

Sanningen är att jag HAR mål men jag ser på det som … visioner. Drömmar. Fullt genomförbara drömmar. Och jag är driven så in i helskotta och tror på att jag kan skapa det jag vill leva. Över tid. Det är svårt att tro, men DÄR har jag tålamod (det är vanligtvis inte min starkaste gren).

Men jag vill också kunna ändra mig. Så jag försöker säga ja till att göra sånt som gör mig lycklig och i största möjligaste mån undvika sånt som gör mig olycklig. Det går ganska bra. 

Och när det är lite tungt så lutar jag mig mot citat som detta: 

”Nobody knows enough about the future to be pessimistic”. 

Det KAN bli hur bra som helst! Oavsett nuläget. Är inte det en tanke att värma sig i?