Dag 1
Ibland tänker jag på den där dagen.
När jag tog steget in hos den där fotografen och berättade att jag nog också ville bli fotograf.
Jag hade Emma på höften och ett heltidsjobb som lärare.
Men vi ägde samma sorts kamera fotografen och jag och snart fick jag börja assistera henne på bröllop ibland.
Drömmen blev … nåbar.
Jag hade inte drömt om det ända sedan jag var barn men den hade börjat växa på sistone. Drömmen. Visionen om ett fotografliv.
Och jag tänkte att det var möjligt. Och tog steget in i den där ateljén.
Det var starten på det liv jag lever idag. Jag trodde drömmen var möjlig och varför skulle inte jag kunna?
Så jag tackar min hjärna att jag inte är rädd för det okända. Att jag välkomnar ovisshet och tror att det mesta går att skapa.
Och att jag är envis och uthållig. Det är det som är nyckeln. Att inte ge upp.
Jag är bra på det.
Minns du ditt allra första steg in i företagarlivet?
