Mitt Stockholm. Och min mammas.
Min mamma älskade anonymiteten och galenskapen i Stockholm.
Hon är från en mindre stad i Dalarna och eftersom hon var brandchefens dotter och dessutom bodde ovanpå brandstationen så visste ALLA i stan vem hon var. Och vad hon gjorde. Så anonymitet var hett eftertraktat.
Och galenskapen, Stockholms original som såg ut och klädde sig som de ville, var också en stor del av det som tilltalade min mamma.
Jo, för hennes barndom tillbringades under stark inverkan från en traditionell frikyrka där familjen var medlemmar. Man spelade inte kort eller dansade och man bar hatt på söndagar. Och unga flickor som min mamma längtade efter en tillvaro där rummen hade ett något högre tak.
Hon hittade de där rummen så småningom, där hon passade bättre in.
Jag växte upp i Örebro och under den tiden arbetade mamma som nattsköterska på en mentalavdelning. Hon respekterade och ömmade för alla som inte föll in i ledet bland de kontrollerade och socialt accepterade i samhället och jag fick lärdomen om allas lika värde inpräntat i mig från henne. Inte för att hon predikade eller ens egentligen talade så mycket om det. Det var för hur hon levde det.
Vårt hus låg i slutet av en lång allé som ledde från mentalsjukhuset och när patienterna rymde, då kom de hem till oss. Mamma släppte in dem och bjöd på kaffe, efter det att hon ringde sjukhuset. De hann precis dricka upp innan dagpersonalen kom och hämtade dem. För mig var det bara en normal händelse en vanlig dag, med vanliga människor som förtjänade att bli vänligt behandlade.
När vi bodde i Uppsala i 4 år under min tonårstid så åkte vi till Stockholm var och varannan dag. Jag lärde mig att älska den här stan. Jag förstår att det var mammas brinnande kärlek för staden och dess människor som smittade av sig men nu är kärleken fullt integrerad och helt och hållet en del av mitt eget DNA.
Min mamma bor på söder, sedan 1983, och jag har den stora turen att bo i en underbar, stor lägenhet i Vasastan. Jag tackar alla makter för mitt hem här. För att jag bara har 2 minuterna mellan bussarna, skärgården runt hörnet, obegränsat med kulturupplevelser och en ny lattemöjlighet i varje kvarter jag passerar.
Och människorna här, de är precis så fantastiska som min mamma såg dem redan under våra promenader här på 70-talet. Vackra, drivna, trasiga, fulländade och beundransvärda. Jag älskar att trängas på tunnelbanan och på trottoarerna med dem och föredrar det framför att krama tysta träd i en vacker skog.
I Stockholm landar jag tacksamt efter mina resor (som jag också älskar) och här kommer jag att dö. Förhoppningsvis precis där jag bor nu.
