Kvinnodagen

Att ha en dotter är ingenting jag kan slarva bort.

Jag kan inte låtsas som om jag inte har ett speciellt sorts ansvar. Att hon kommer att växa upp till en stark, orädd kvinna som känner sitt eget värde, av sig själv.

Nej, det måste börja hos mig och jag måste metodiskt se till att whatever ångest och hangups jag går och bär på ABSOLUT INTE förs över på henne.

Inte mäta värde efter utseende, inte mäta värde efter prestation, respektera känslor och åsikter, låta vara ifred och – svårast av allt – lead by exempel. Vara en förebild.

Jag är Den första kvinnan min dotter speglar sig i. Jag visar henne hur man kan ta sig igenom världen som kvinna. Hur mycket plats man kan ta i ett rum, hur mycket man skapar sig egen lycka, hur högt man får skratta och hur mycket man får leda konversationen. Jag är den som visar hur man värderar och respekterar människor omkring sig och hur man ignorerar dem som har en åsikt om hur jag lever mitt liv, om den baseras på deras egen osäkerhet.

Jag är den som måste leta fram och presentera andra, kvinnliga förebilder, ända från tiden med godnattsagorna innan läggdags.

För jag är tacksam, SÅ TACKSAM, för att #metoo startade en våg av förändring under hennes livstid. Det har inträffat ett välsignat skifte i attityder och förväntningar som jag inte förväntade mig. Men det är fortfarande ingen självklarhet att en ung kvinna får växa upp och känna sig helt och hållet fri att vara precis ALLT hon är, utan motstånd och begränsande gensvar.

Så jag har gjort så gott jag har kunnat med att vara medveten om att jag har en dotter i mitt beskydd. Jag har gjort allt jag har kunnat för att ta mitt ansvar som förebild och coach till en liten flicka som nu är större och starkare än många där ute kan acceptera.

Idag tänker jag på hennes väg genom livet. På min egen och på den mycket svårare vägen kvinnor i många andra länder tvingas gå.

Jag hedrar dem alla, min dotter och mig själv idag. Och fortsätter arbetet med att vara ALLT jag är. Överallt. Utan tvekan. För min dotter.